”Jag har packat mina saker,på väg ut från vår lägenhet nu snart är den din.
Skulle bara vilja krypa ner i sängen och säga förlåt för de blev som det blir.”

Håller på att packar lite för att bege mig till Katrineholm på obestämd tid. Det känns tungt att tänka på att jag troligtvis aldrig kommer att packa upp sakerna här i lägenheten igen. Jag är så fruktansvärt förvirrad just nu, jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till.

Allting har verkligen rört ihop sig till en enormt sörja och jag önskar att jag kunde förstå hur det kunde bli såhär. När jag träffade Christian var jag verkligen på botten, han kom och tog mig med storm och lyfte mig högt. Upp på rosa moln. Och där har jag befunnit mig, på mina rosa moln. Han och jag mot världen. Vi mot världen. Men någon dag i vintras började molnen luckra upp sig och jag började falla. Men jag kravlade mig kvar för jag visste hur fin tiden där på molnen hade varit. Jag vägrade inse vad som vad påväg att hända och sköt tankarna åt sidan och inbillade mig att allting var bra. Även om den där lilla delen i min hjärna började blinka rött. Sen dess har jag bara sjunkit längre och längre, begravt mig i skolan och jobb för att slippa inse sanningen. Sanningen om att mitt hjärta och min hjärna började signalera olika saker. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket, men jag vet inte om det är tillräckligt. Det är inte schysst mot honom att låta honom leva med någon som inte är hundra på vad hon känner och vill. Jag hatar mig själv för att jag inte tog tag i problemen innan dom hann växa och bli så stora. Vi hade kanske kunnat fixa det här och fortsatt vårat fantastiska liv. Men nu vet jag inte längre. och jag tror inte att vi existerar längre. Igår kom verkligheten ikapp oss och nu måste jag låta honom gå. Han, min Christian, min skrutt, min framtid. Är inte längre min. Och det gör så fruktansvärt ont.

Genom att trycka på ”Publicera” knappen blir allting på riktigt. Men jag önskar att allt bara vore en dålig dröm. Så snälla, låt mig vakna upp nu. För jag har verkligen rört ihop det.

Nu var det länge sen igen och mycket har hänt. Mycket som jag inte riktigt förstår. Allt är kaos just nu och just nu ser jag inget slut på det. Hur kan man göra någon man älskar så himla illa? Det gör ont att se, men jag vet inte hur jag ska göra allting annorlunda. Vi är inte längre dom som vi brukade vara. Allt var så lätt, så fint och vi hade det så bra. Vi var bra ihop, men nu vet jag inte längre. Jag undrar bara vad som hände, vart det gick snett och hur fan det kunde gå såhär. Det gör så himla ont att tänka på det och det gör ännu ondare att leva med det. Jag älskar dig, det gör jag verkligen. Men är det tillräckligt? Jag kan inte ge dig det du vill ha och du förtjänar det, mer än någon annan.

Okej, det kanske var dumt att meddela att man var tillbaka mitt i tentahetsen, men nu har tentorna över så nu ska jag försöka ta tag i det här igen.
Kom hem från jobbet för 2 timmar sen och borde egentligen sova för länge sen. Men jag är alldeles för pigg och tankspridd för att somna. Jag är uttråkad! Inte bara just nu utan allmänt uttråkad. Allt jag gör är att gå i skolan i veckorna och helgerna spenderar jag på jobbet. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen mitt jobb och är så glad att jag har det! Men jag tror att jag glömt bort att ha roligt också det senaste halvåret. Jag vet ärligt talat inte när jag hade riktigt roligt senast. Det har funkat hittills, men nu känner jag att jag börjar få nog. Jag saknar mitt sociala liv, att få umgås med mina fina vänner, gå ut och dansa eller ta en kaffe på stan. Det är fint det, och jag saknar det.

Jag är tillbaka! Både på bloggen och som blondin! Så vad passar bättre än en liten sneakpeak såhär innan jag ska bege mig till jobbet och jobba 11 timmar.

Bloggen är lite död för tillfället, jag har verken lust eller ork att blogga just nu.
Men jag kommer tillbaka så småningen om. Promise!

Jag är så fruktansvärt trött idag! Mina ögon bara hänger och kroppen vill inte som jag vill. Dessutom har jag gått och blivit snorig över natten också. Igår fick jag stå ute i kylan (det kändes lätt som 10 minus) i 40 minuter och vänta på bussen hem från Linköping, och jag antar att det inte var det bästa för kroppen just nu. Ska snart bege mig till skolan för lab och sen grupparbete och sen måste jag hinna med att plugga till duggan. Ja, det är full rulle nu och jag kan inte beskriva hur mycket jag längtar tills på lördagkväll då allting har lugnat ner sig igen och det är dags att fixa det sista inför resan. Tyvärr ser vädret där nere inte ut att vara riktigt som jag har beställt, men det är iallafall bättre än här.

Men nej! Snö?!? Jag har inte beställt snö, jag vill ha samma väder som igår så att snön smälter, inte mer snö! Det var skönt att kunna känna lite asfalt och ingen hal snö under skorna när man gick hem från jobbet igår. Men icke. Aja. 3 bakslag ska det väl vara innan våren kommer? Jag räknar det här som ett.
Nu är min prins på svensk mark igen och om några timmar är han hemma i Norrköping. Men jag ska iväg och jobba snart så vi får vänta till 22.30 innan vi ses igen. Han kommer visserligen förbi jobbet och hämtar hemnyckeln så fort han är hemma, så vi får ju ses en liiten stund innan dess. Oh, jag blir helt pirrig i magen!

Tjoho! Plusgrader och snön smälter, vilken härlig syn även om det är grått och trisst. Nu ska jag bege mig till skolan för föreläsning och grupparbete och sen ska jag stressa hem igen och jobba 17-22, så idag har jag en lååång dag framför mig. Men det är bra, då går den snabbare! Snabbare tills imorgon, för imorgon får jag pussa på min prins! Fredagspussar!

Idag känns det verkligen som att det finns hopp, hopp för att våren faktiskt kommer. Jag var nyss ute på en liten promenix och solens strålar värme rejält mot min svarta jacka, fåglarna kvittrade och smält snö droppade från hustaken. Fortsätter det såhär så kan jag faktiskt leva med att det är kallt ett tag till. Tjoho! It´s a beautiful day!